Familjen Svedmyr-Rasmark

Nya Zeeland är bilens förlovade land. Alla här kör bil överallt. Man kör till jobbet. Man skjutsar barnen till skolan. Man kör till gymmet fast det ligger en kilometer bort. Man tar bil till närköpet och till parken. Om man bara har råd har man två bilar. Körkort kan man ta när man är 16. Alla dessa bilar gör förstås att det blir trångt på vägarna i Auckland. Det är trafikstockning varje vardagsmorgon och eftermiddag. Vi har tur som har gångavstånd till skolor och jobb. I rusningstid kan en sträcka som normalt tar tio minuter ta långt över en halvtimme.

Att vara fotgängare är svårt. Det är väldigt glest mellan övergångsställena och på många ställen finns inga alls. Bilar stannar i allmänhet inte för att släppa över gångare. Det är ännu värre att vara cyklist. Det finns bara en handfull cykelbanor i Auckland. I övrigt är man hänvisad till bilvägarna. Vi har inte skaffat cyklar till barnen, det vore alldeles för farligt. Det finns en del folk som cykelpendlar men en förvånansvärt liten del med tanke på att de i rusningstid nog tar sig fram snabbare än bilarna.

Men om man bara ger med sig och följer strömmen, sätter sig bakom ratten och gasar så blir livet sååååå enkelt. Gatorna i städerna är breda, det går att parkera på båda sidor av nästan alla villagator och genomfartsleder. Det dräller av billiga parkeringsplatser och parkeringshus men oftast finns gratisparkering. Inte en enda gång har vi behövt åka runt och leta parkeringsplats. Inte ens med husbilen var det särskilt svårt. Bilisterna är vanligtvis hänsynsfulla och släpper fram varandra. Det känns säkert att köra även om det är i vänstertrafik.

I bergsområdena däremot finns det en del väldigt smala, väldigt slingriga vägar, ibland utan räcken och vägren, där marken intill vägen stupar brant. Där kör folk häpnadsväckande fort och jag har flera gånger trott att min sista stund är kommen när vi plötsligt fått möte i en dold kurva. Oftast finns varningsskyltar med en hastighetsrekommendation innan skarpa kurvor. De brukar vara bra att följa.

De älskar koner här. Såna där stora tunga orangea vägkoner. Så fort något ska fixas på en väg så ställs massvis med koner ut. Och är ett körfält avstängd och trafiken går växelvis i ena och andra riktningen så är det alltid vägarbetare som står med STOP/GO-skyltar och manuellt reglerar trafiken.

Visserligen är det skönt att det är lätt att parkera bilen men vi tycker ändå att vi i Sverige gör rätt som prioriterar fotgängare och cyklister högre än man gör här. Vi längtar faktiskt efter cykelbanor, övergångsställen, gångbroar och gångtunnlar.