Familjen Svedmyr-Rasmark

Det är lustigt med tiden. På sätt och vis känns det som att jag precis började på Starship, men faktum är att det redan har hunnit gå 8 månader och nu rusar tiden allt snabbare. Mycket av arbetet och det jag först tyckte var nytt och konstigt är numera bara vardag. 

Som jag nämnde i det tidigare inlägget om barnsjukhuset är jobbet som narkosläkare lite annorlunda här jämfört med i Sverige/Skandinavien. Egentligen är det väl Norden som är avvikande. Nya Zeeland har ett system som liknar det man finner i alla ”Common Wealth” länder (UK, Australien, Kanada mm). Det finns alltså inte ett system med narkossköterskor utan man är som läkare kvar på salen med sin patient från början till slut. Vanligtvis har man ansvar för alla ingrepp på den salen under förmiddagen/eftermiddagen. Det här har sina för- och nackdelar. En fördel är att man får en väldig frihet att utforma sin anestesi själv. I jämförelse med de svenska kliniker jag jobbat på är verksamheten här väldigt lite riktlinjestyrd och det gör det faktiskt lite roligare och mer tillfredställande att söva. I början brukade jag fråga; ”Hur brukar ni söva den här typen av patienter?”. Men då tittade de bara konstigt på mig och sade att jag får väl söva som jag vill. Om jag istället frågar; ”Hur skulle du söva den här patienten?” får jag alltid hjälpsamma svar. De andra specialisterna har dessutom alla jobbat på olika stora barnsjukhus runtom i världen och har plockat med sig olika saker hem till NZ, så det finns många olika tips och tricks att snappa upp. Sen har de förstås noja över enstaka, lite slumpvisa saker (som antalet ledare som används vid placering av artärnål tex. Så man inte tappar bort någon i patienten).

När man är inne på sin operationssal hela dagarna blir man däremot lite isolerad. Man vet knappt vad som pågår på salarna intill och ännu mindre runtom på sjukhuset. Barnintensiven, som hemma är så tätt knuten till operationsverksamheten, är här som en annan planet, eller snarare, svart hål. Jag saknar att kunna följa patienter och deras familjer. Här får man bara delta i enstaka brottstycken i vården och vet väldigt lite om förloppet för barnen. Förutom några enstaka stackare som kommer åter gång efter annan. 

Till skillnad från ALB finns det en hjärtkirurgisk sektion på Starship. Den sköter om NZs hela behov, samt en del av Stilla Havsöarnas. I Sverige tas de här barnen omhand i Göteborg och Lund. Hjärtverksamheten sköts lite separat från övrig anestesi och jag har haft möjligheten att vara med en dag i veckan. Det har varit väldigt nyttigt att få söva de här barnen som tidigare varit lite av en skräck att ta hand om.

Övervikt är ett (stort) problem, framför allt i Maori och Pacifika populationen. Det finns en inofficiell tumregel bland lokala anestesiologer att så länge barnet väger mindre än 10kg per år (till exempel 10 år och 100 kg) är det sällan nåt bekymmer att söva… Mitt rekord hittills är 12 år och 170 kg och jag upphör inte förvånas över hur stora en del av barnen är. Inställningen till etnicitet är förövrigt ganska uppfriskande. För alla patienter framgår det tydligt vilken härkomst man har (Maori, Pacifika, Asian, NZ european etc) och det känns inte som ett särskilt känsligt ämne överhuvud taget, inte alls som i Sverige. 

Saker jag skulle vilja ta med hem:

Uppvaket – alltid välbemannat och okomplicerat att lämna över patienter. Uppvak i ordets rätta bemärkelse. Ingen höjer på ögonen om patienten har kvar sin larynxmask och inte börjat andas än, eller om man dyker upp med ett intuberat spädbarn som man sövt nån annanstans på huset – fast då får man förstås stanna och extubera själv. 

Hover mattress – svävande matta för flytt av stora patienter. 

Kirurg som är närvarande på sal när man söver och som sköter operationsdraperingen, väldigt effektivt.  

Digital narkoskurva

Saker jag gärna lämnar kvar:

Motsägelsefull och nojig hållning kring COVID.

Ljudnivån på operationssalen.

Narkoslingo på Starship:

Mental dental – Listan med ”svåra barn”, tandläkeri. 

The drowning list – Fredagseftermiddagarnas lista med flexibel bronkoskopi och (rikliga) NaCl sköljningar.

Tet spells (Uttalas ”tit spills” på Kiwidialekt) – När fallot-patienter kniper och blir blå.

FIG-JAM (Fuck I’m Great – Just Ask Me) – öknamnet på en av våra mer megalomana kirurger.