Familjen Svedmyr-Rasmark

Det här inlägget blir lite annorlunda och mer en betraktelse över jobbet på barnanestesin i Auckland. Inga rapporter från stränder och dylikt och kanske lite internt om man inte är i narkosbranchen…

1 februari började 96 lokala ST-läkare och jag som ensam specialist sina rotationer runtom på sjukhuset. En enda manlig läkare hade inte skjorta, chinos och läderskor – gissa vem. Vissa saker tycks universella på sjukhus runtom i världen och det kändes nästan lite hemtrevligt att lyssna på en dags meningslöst dravel om intranät, företagshälsovård och ledighetsblanketter. En sak fungerade däremot förvånansvärt bra; efter bara en halvtimmes köande fick jag ut mitt id-kort som faktiskt fungerade på alla dörrar, bara så där. Det du, Zoega.

Själva barnsjukhuset ligger i en egen byggnad i anslutning till vuxensjukhuset. Arkitekturen är ganska kul och namnet ”Starship” är inte helt långsökt. Allt är färggrant och det känns lite som att Willy Wonka byggt sin fabrik nån gång på 90-talet. Eftersom huset är byggt som en halvcirkel har det dock tagit en god stund att lära sig hitta.

Anestesikliniken har ca 25 specialister och servar hela Nya Zeeland samt ett antal Söderhavsöar med specialiserad barnanestesi. PICU (barnintensiven) drivs inte av narkoskliniken utan av pediatriken och det märks tydligt ett större avstånd mellan verksamheterna jämfört med hemma i Stockholm. Att jobba som narkosläkare här skiljer sig en del från Sverige eftersom man här inte har några narkossköterskor. Istället har man en anaesthetic tech med sig som är väldigt hjälpsam men egentligen inte medicinskt skolad. De hjälper till med att räcka saker, tejpa tub/infart och ibland hjälpligt hålla mask men de ger inga läkemedel, sätter inte infart eller hanterar luftväg. Rutinen är dessutom oftast gasinduktion vilket gör att jag inte riktigt känner att armarna räcker till. Arbetet är organiserat i för- och eftermiddagspass där man i regel söver ett antal patienter åt samma kirurg.

Första veckorna var ganska intensiva och jag kände mig väl inte som världens bästa doktor. Alla vet hur det är att komma till en ny arbetsplats men nu var det ett par extra dimensioner med språket, arbetssätt, logistik, mm. Nu är det lättare och jag har något så när börjat komma in i arbetssättet. Sista 2-3veckorna har dessutom varit påtagligt lugnare eftersom Omicron slutligen slagit till i det här hörnet av världen. All elektiv kirurgi är inställd och man kan anta att det byggs upp en vårdskuld som får betalas av senare.

Några iakttagelser:

Kirurgen är med på sal när patienten kommer och är högst delaktig i att tvätta och klä patienten. Stor vinst för tempot på salen.

Dropp ges inte nödvändigtvis perop eller postop till barn som gör kortare ingrepp.

Uppvaket tar emot patienter med larynxmask.

Nästan alla patienter kommer utan infart. Vill man ha en preop så får man ordna med det själv.

Nästan inget barn har bedömts av anestesin innan. Dvs behov av premedicinering mm dyker alltid upp lite som en överraskning.

Generös individuell budget för personlig kompetensutveckling.

Inte en hygiensköterska i sikte. På gott och ont.